It is not the years in your life that counts, but the life in your years.

På riktigt alltså. Vi sprang det långa spåret. 5,6 kilometer. Efter sisådär 4 kilometer trodde jag att jag skulle dö och började därför gå lite medan Paula sprang bredvid mig. När vi kommer till Väsjöbacken får hon för sig att springa upp för HELA backen. Så gör hon det. Liksom det var nog jobbigt med spåret så ska hon dit upp också. Sedan är det typ 1,5 kilometer kvar och jag går lite och springer lite och Paula springer hela vägen. När vi är framme vid bilen känner jag lättnaden att få åka hem och typ lägga mig och dö. Jag erbjöd Paula att skjutsa hem henne om hon ville. Men nej, hon ska springa hem också. Galet.