Pang bom
När vi gick hem från Holdens skola gick det en liten kille i 6 årsåldern framför oss med sin mamma. Framför de gick tre tjejer och en kille som var kanske 13. När den lille killen såg den stora killen sprang han fram, gjorde en give-me-five och sa "What's up?" Sedan gick jag förbi dem och hörde hur den lille sa "So, what have you been up to the last few days?" Haha, så sött! Både jag, mamman och de tre tjejerna började skratta.
Nu sitter jag och ska kolla på Beck. När jag satt och skrev ett mejl för en liten stund sedan hörde hur däcken på en bil här utanför tjöt som tusan och sedan sa det small. Orkade inte gå ut och kolla eftersom jag inte vet vilket håll ljudet kom ifrån, men lite läskigt lät det!
Ja, det lät lillgammalt! Va sött... kram mamma
Hej Amanda.
Först - vad fint håret blev! Är det brunt eller rödbrunt? Svårt att se.
Ja, jag har ju också fått rapporter om hur du har det, om lite kämpiga stunder och tröttsamma dagar och dilemman...
Jag har ibland haft en annan infallsvinkel till diskussionerna som följt här hemma än vad pappa har (surprise, va?).
Jag kan förstå att det är jobbigt i allmänhet att vara 19 och komma ut i verkligheten. Särskilt om man är bortskämd (;)). Skämt å sido - självfallet ska au pair-familjer följa reglerna. Åtminstone lika mycket som au pairerna förväntas följa dem.
Men alla regler är luddiga, Amanda. När jag var 19, även om det förefaller osannolikt att man varit det, då var min världsbild helt svart eller helt vit. Allt var antingen rätt eller fel, bra eller dåligt, fult eller snyggt, kul eller jättetråkigt. Livet kunde bara bli pest eller fest.
Så fel jag hade.
Meningen med att leva är just att upptäcka att man själv kan ha fel, och att lära sig något bra och nyttigt av det. Tror i alla fall jag.
Jag tycker än idag att bland det mest intressanta som finns är att bli överbevisad, att tro sig vara helt säker på en sak eller en känsla - och sedan acceptera att en annan känsla faktiskt var den rätta.
För att krångla till mitt luddiga resonemang ytterligare:
När man väl tror att man hittat "rätt" svar, eller "rätt" nivå, eller vilket "rätt" om helst, då är det sällan bättre än att livet ändrar sig igen!!!
Resultatet blir en massa brokiga erfarenheter som till slut bildar ett liv. Alla olika. Inget liv bättre eller sämre, för det finns inga facit. Bara ett egentligen - att man ska kunna leva med sina egna val, se sig själv i spegeln, vara beredd på att en del nöjen har sitt pris.
Vart vill jag komma?
Jo, kanske ska du se det lite med ett utifrånperspektiv. Inte nödvändigtvis barnen i Afrika-perspektivet, för det hånas alltid, även om det ju faktiskt är det enda rättviseperspektivet på allas våra lyxproblem.
Nej, men kanske med l i t e mer positivt perspektiv.
Visst, tvätta och stryka tvätt och torka bajs och komma försent till kompisträffar och missa biokvällar och tvingas ha halvjobbiga samtal med au pair.föräldrarna, på ett språk man ännu inte behärskar till fullo, det är ju inte kul alls. Jag fattar det.
Men Amanda - du är 19 år! Du är jättevacker! Du är smart (nja, oftast...)! Du har hela det långa härliga livet framför dig! Med äventyr, galna drink- och dansnätter, resor i fjärran länder, förälskelser av godo och ondo, äkta kärlek, förhoppningsvis familj, barn, traditioner, familjeband med två föräldrar som slår kullerbyttor för din lyckas skull - och säkert en nöjd ålderdom med tiden.
Men livet är JUST NU! JUST NU har du fått möjligheten till ett äventyr i USA! På andra sidan jordklotet! Helt ensam utan en massa folk som lägger sig i ditt privatliv. Med möjlighet att utforska och utveckla de sidor av din personlighet som DU väljer att utveckla. Och att försöka förminska de sidor av dig som du helst velat bli av med. För att till slut bli mer av den Amanda som känns rätt för dig.
Detta är skitsvårt att få gjort i hemmiljö. Man vågar mer när man är borta. Man har inte måsten och gamla krav på sig då.
Nu lever du den chansen - varje dag! Missa inte en sekund, Amanda. Var närvarande i din frihet varje dag!
Försök att sätta dig ner och tänka på de stora dragen:
Är det verkligen värt att ägna den där extra halvtimmen jobb så oerhört mycket tid och dålig energi?
Är det inte så att du själv kan kompensera för det? Du tycks redan dra med Lucy på grejor som du själv uppskattar kanske mer än vad hon gör. Se det från den sidan.
Du vet att jag är ordningsman... och jag tycker verkligen det är toppen för dig att få rutin på vardagliga ysslor. Det kommer att bli så himla ycket lättare för dig att starta ett eget självständigt liv efter au pair-tiden med allt praktiskt på får rutin på i USA nu.
Men under tiden som det känns lite jobbigt med detaljerna - du har jättemycket valmöjligheter även när du har arbetstid, eller hur?
USA och Washington måste bara explodera i kul upplevelser för en nyfiken 19-åring.
Och så snurrar vi tillbaka allt - du är 19, vacker, FRISK. Du har råd att gå på Starbucks varje dag och har vad jag förstår möjlighet att planera för en semester med någon kompis nästa år.
Du är en av väldigt få 19-åringar i världen som har det så här bra, Amanda. Det är verkligen så! Vi alla, och alla vi känner, är så fruktansvärt lyckligt lottade som ens får möjlighet att välja vad vi vill göra med våra liv. Inte alla har det. Då är det vår skyldighet att åtminstone försöka fokusera på de stora dragen istället för på den helt, helt, helt ovidkommande detaljerna.
Ingen klarar det hela tiden, det är jag den förste att skriva under på. Jag får spel över att disk står framme och att tv:n är på och att någon som borde fixat något viktigt fortfarande inte gjort det... MEN jag är i alla fall medveten om att det är detaljer, och jag försöker att ha de stora dragen i minnet parallellt med att jag får spel. Det går. Jag kan konsten...
Jag önskar verkligen att jag kunde få dig att tänka lite mer positivt, i stora drag. Så att vi slipper läsa om de små detaljtråkigheterna och får ta mer del av den sprudlande upptäcktsresande Amanda, i färd med att forma sitt eget liv.
Jag tror du förstår. Att jag hoppas du landar lycklig när du funderat klart. Jag vet att du förstår det.
Kan inte låta bli att dra parallellerna till Alba, som ju också upptäcker sitt nya liv just nu. För varje dag formar hon sin personlighet.
Så - ut i den amerikanska verkligheten nu, Amanda, och berätta för mig i morgon vad du upptäckt för saker eller tankar som kommer att fylla dig och ditt liv med positiv energi för lång tid framåt. Jag väntar med spänning.
Och... tänk vad mycket du kommer att kunna berätta för Alba när hon fyller 19!
Varm kram
/Britt (som också känner mig som en au pair numer, faktiskt ingen större skillnad. Alba är underbar och snäll (som Lucy verkar vara) men pappan i familjen tog duschen före mig i morse och lämnade tvätten ostruken på sängen och disken i diskhon och tidningar överallt och jag och Alba som hade tänkt gå till parken, nu måste jag laga mat och tvätta och när ska jag hinna fixa håret, aldrig, och bla, bla, bla, bla...
Jag kanske borde starta Albamammabloggen. Nej, jag skulle aldrig hinna skriva!
Ok? Ha det bra!
/B