It is not the years in your life that counts, but the life in your years.

Glömde ju berätta om värsta söta killen i jag träffade i fredags. Han satte sig bredvid mig på metron medans hans föräldrar satt bakom och hans storasyster satt på andra sidan gången. Jag hörde hur storasystern som var 8-9 år började prata med tjejen som satt bredvid. Killen satt och tittade på dem ett tag och så vände han sig om mot mig och frågade vad jag hette. Så jag sa mitt namn och frågade vad han hette. Jag tror han hette Gabriel. Så frågade han vart jag hade varit. Jag berättade att jag varit hemma men var på väg in till stan för att träffa en kompis och att vi skulle gå på bio och se Madagascar. Då tog han fram två plastleksaker ur fickan: en av pingvinerna och en lemur från filmen. Han sa att han hade sett trailern för filmen och sa att "I think you will like it. No I know you will love it". Sedan frågade jag honom vart han var på väg. Då sa han: "We're going to the art gallery. I like pictures." Han verkade så himla smart och mogen men han såg så liten ut så jag var bara tvungen att fråga hur gammal han var. Han var 6 år. Jag frågade om han gick i första klass då men han sa att han inte kom ihåg för han hade bott i Panama i två år och precis kommit tillbaka. När jag sedan skulle gå av sa han "Adios".

Hur som helst har det här varit en lugn dag. Lucy har varit snäll och det var skönt att Holden äntligen var i skolan igen. Han var ju sjuk i måndags och ledig i går. Men samtidigt så var det lite roligare att ha honom hemma för att då hade jag någon att prata med. Eller någon som kan prata med mig för jag pratar ju med Lucy. Men det känns ibland lite ensamt med bara henne.

Måste berätta en annan grej som jag pratade med Amandas värdpappa om igår. När Holden ska lägga sig på kvällarna brukar han alltid berätta massa historier för Rob och Tina om saker han ska göra eller saker han har gjort. Jag brukar höra honom eftersom mitt rum är bredvid. Han brukar berätta "It was mommy and daddy and Lucy and Holden and Beanie and Papa" men nu har han börjat "It was mommy and daddy and Lucy and Holden and Amanda and Beanie and Papa". Det betyder jättemycket att få vara en av dem för det är de han tycker mest om! Han har också börjat lyssna på mig mera och säga mitt namn. Jag har märkt det med flera barn - att de vill inte säga ens namn förrän de känner sig trygga med en. Jag har blivit kallad för både "Hon" och "Du" av barn som jag precis börjat vara barnvakt till. Hur som helst så har jag märkt jättemycket skillnad, typ sedan Paula var här. Eftersom vi var två då så behövde han inte vara lika avundsjuk på Lucy så jag tror det var bra! Glömde ju berätta det men han hade frågat på måndagen efter att Paula åkt hem vart min kompis var. Jag berättade att hon var tvungen att åka hem till Sverige igen och frågade om det var kul när hon var här och då sa han "Yes, I miss her." Det du Paula ;)