It is not the years in your life that counts, but the life in your years.

Så nu är jag här. Hann ju knappt fatta att jag skulle flytta. Men nu är jag här och det känns jättebra! Resan gick bra, förutom lite detaljer. Jag åt lite lunch på Panda Express innan jag gick till gaten. Sedan började de ropa ut massa olika zooner som visade i vilken ordning man skulle gå ombord. Jag var bland de sista och när hon tog mitt boarding pass var det tydligen något som var fel, så hon var tvungen att ringa dit väktare. Hon förklarade inte riktigt varför men hon sa att det händer i bland och jag hade inte gjort något fel. Men jag fick i alla fall stå och vänta. Till slut var det bara jag kvar och hon som hade tagit emot alla boarding pass såg stressad ut och så sa hon att om tre minuter måste hon stänga gaten och i så fall skulle hon vara tvungen att hjälpa mig att hitta ett annat flyg. Fick typ panik eftersom det skulle betyda att mina väskor skulle komma fram till Washington före mig, och tänk om jag inte skulle få plats på något annat plan?

Väktarna kom i alla fall och den ena kollade igenom min väska snabbt och den andra visiterade mig, sedan fick jag springa på planet. Jag var ju sist vilket var jättepinsamt, speciellt eftersom alla hörde mina flipflop medan jag kom springandes. Sedan flög vi i alla fall iväg. Började titta på två filmer men kunde inte bestämma mig vilken jag ville se. Upptäckte sedan att batterierna inte skulle räcka för en hel film så jag lyssnade på lite musik och sedan sov jag. När jag sedan vaknade började jag prata med han som satt bredvid. Han var pilot, men flög små plan för typ fyra passagerare. Han förklarade i alla fall att anledningen till att de var tvungen att visitera mig extra mycket var för att jag bokat flyget mindre än 48 timmar innan, jag reste ensam och det var one way. De trodde alltså att jag kunde vara en självmordsbombare eller något. Sedan satt vi och pratade om skillnaden på Sverige och USA och han ritade en Europakarta och jag fick rita en USA karta. Sedan ritade vi ut stora städer och sådant. Nu kan han fem ord på svenska: ja, tack, hej, bidrag och perspektiv.

Sedan kom vi till Philadelphia lite sent och jag fattade inte alls hur jag skulle hitta mitt nästa flyg. Fick förklarat för mig att jag skulle gå så långt bort det gick och sedan åka en buss. När jag hittade gaten var dörren stängd och alla hade redan gått på planet. Så jag var sist igen. Satt bredvid en tjej som varit i Chicago och hon sa att jag verkligen måste åka dit innan jag åker hem till Sverige. Det bästa var att jag hade fönsterplats så jag såg när vi svängde in över floden till Washington. Det var riktigt häftigt och man kunde se Monumentet och Capitol. När jag kom till bagagebanden träffade jag Tina och Holden. Fick en kram av honom fast han var rätt blyg, men ändå var han nyfiken. Sedan åkte vi i ungefär en kvart för att komma hem till dem. De bor i ett radhus på tre våningar, men det är såna där smala hus. Jättegulligt! Just nu är det rätt stökigt, men de håller på att bygga om så det kommer vara jättefint när de är klara. Fick träffa deras farmor som jag ska jobba med de första dagarna och lilla Lucy. Hon satt mest och tittade på mig men sedan började hon ta på mina händer. Det känns redan jättebra och Tina var så glad att jag tyckte om storstäder. Den förra au pairen gillade det inte alls, det var en av anledningarna till att hon ville flytta.

Men nu har vi suttit och pratat och ätit lite mackor med oliver och tomat och gurka. Det är sant jag lovar!