It is not the years in your life that counts, but the life in your years.

Nu har det kommit en svensk version av Toddlers and tiaras. Det är ju inte alls lika hemskt som den amerikanska versionen men i alla fall. Men vem säger att ens dotter är ens projekt? Kan de inte bara släppa att de själva inte blev superstjärnor och låta barnen leva sitt eget liv? En mamma sa att "Hon har glimten i ögonen och man blir så glad när man tittar på henne". Vem känner inte så när man ser sitt barn? Förstår inte hur de på riktigt kan tro att deras barn är så mycket bättre än alla andras.